Coronavirusets framfart i Bergamo!

Min man befann sig mitt i smeten när utbrottet av coronaviruset bröt ut! Han var i Italien för arbete och vi som alla andra trodde att detta var ju bara någonting som skulle gå över efter några veckor. När Italien stängde ner för de första två veckornas lockdown, Var min man kvar i godan tro att det skulle bli en snabb process. Efter två så förlängde man till tre och sen fyra veckor osv. Och det var då vi bestämde oss för att försöka få hem honom med det sista flyget från Italien till Sverige.

Reseförbud

Det rådde reseförbud och ta sig hem var inte det lättaste. UD gav info om att de som hade ett starkt skäl att resa fick göra det. Så jag skickade ner bevis med folkbokföringsadress och på Malpensa flygplats fick han fylla i en självcertifiering där han deklarerade att han var frisk. Polisen ifrågasatte hans resa ett flertal gånger och handsprit och ansiktsmask var obligatoriskt. Direktflyg var inte tillgängliga så det blev mellanlandning i Frankfurt, där det rådde total kaos. Ingen höll avstånd, ingen hade ansiktsmask och flyget mellan Tyskland och Danmark var smockfullt, det var han och någon till som hade ansiktsmask! Viruset hade sin bästa tid!

I Köpenhamn hade man strikta gångar och alla blev förhörda om vart de skulle. Massimo som skulle vidare in i Sverige blev eskorterad av två danska polismän hela vägen fram till tåget, här skulle viruset minsann inte komma in!

Man var oförberedd…

Ett sjukhus i Bergamo

Alla var oförberedda och helt oförstående för vad som komma skulle. Massimos favoritbar drivs av ett kinesiskt par och i slutet av december åkte frun till Kina för att träffa familjen. Vilket skedde precis när media började prata om att viruset kanske kunde sprida sig och man var rädd för en pandemi. Man skrattade och skojade om detta, menade på att typsikt kineser, det händer ju bara där, eller hur!? Bara några dagar efter hennes hemkomst och obligatoriska karantän, stängde dom sin bar. Med hänvisning till alla deras gäster att vara försiktiga och inte gå ut för detta virus var inte att leka med. 

Lock down

Den oranga zonen

Ned stängningen började lite försiktigt, med den oranga zonen som det kallades, barer och restauranger skulle stänga klockan sex. Ingen tog detta riktigt på allvar, vi är ju odödliga, eller hur? Nonchalans och ignorans är två farliga komponenter tillsammans, kanske var det frukten av okunskap, detta hade ju aldrig hänt i något europeiskt land.

Då människor runt omkring, ens vänner och bekanta hamnade på sjukhus och några till och med gick bort, så fick allt en annan innebörd. Förståelsen över en osynlig fiende som kunde slå till i vilken minut som helst blev konkret! En fyrtiotreårig bekant insjuknade i influensa liknande symptom, med rekommendationer från doktorn om att stanna hemma och ta febernedsättande tabletter, efter några dagar var hon borta. Viruset tar ingen hänsyn, alla kan drabbas!

Helvetet bröt ut!

Helvetet höll på att bryta loss! Allt förändrades på några dagar, hela Lombardiet blev en krigszon och karantän blev ett faktum. Värst var det nu i en liten förort till Bergamo som heter Nembro. Ambulanssyrenerna ljöd kontinuerligt och när min man tittade ut genom fönstren såg han det ena fönstret släckas efter det andra. Massimo berättar att det var en overklig känsla, detta kunde ju inte hända här eller mig!

Desinfektering av kistor

Folk blev rädda och lite lamslagna. Man var fången i sitt egna hem, ett ofrivilligt fängelse och för att få dagarna att gå blev allt svårare. Italienarna är ett påhittigt folk och sociala medier blev snabbt överfulla med historier om folks genialitet. Det blev snabbt påtagligt för alla att man har tagit alltför mycket för givet. Kanske kan denna kris bidra med positiva effekter i form av att man uppskattar det man har! Hetsen av att ha de senaste prylarna och de snyggaste jeansen är inte längre lika viktigt. Jag kommer ihåg hur jag fick gåshud första gången jag såg befolkningen stå ute på sina balkonger och applådera sjukhuspersonalen.

Det var en konstig känsla…

Matkö under Covid -19 karantän

Massimo berättar att allt var konstig, människorna var inte lika hetsiga, man tog hänsyn. Köerna för att komma in på mataffären var organiserade som ibland tog det flera timmar för att komma in. Man gick in i små grupper och alla gick med matvagn för att bättre kunna hålla avstånd dem emellan.

Jag vet inte om människor stod i kö med flit, det kanske var en ursäkt för att vara ute i den frisk luften. Vilket var mycket bättre än att sitta hemma och gå varandra på nerverna. Massimo brukade gå tidigt på morgonen eller sent på kvällen, då var knappt någon ute och handlade. I början fick man gå till vilken mataffär man ville, men sen bara till den affären som låg närmast. Polisen var alltid ute och patrullerade, den som inte lydde fick dryga böter. Ingen fick gå ut med undantag för att rasta sin hund, men max 150 meter från ditt hus. Det fanns personer som betalade för att få ”låna” någons hund, bara för att komma ut några minuter.

Jag märker på Massimo att detta har satt djupa spår och känslan han har är fortfarande mycket påtaglig. Det kommer nog ta ett tag att förstå vad vi egentligen har gått igenom. När allvaret kom till känna tog de flesta sitt förnuft till fånga. Inte så konstigt när man hör ambulansen sirener var och varann minut, det blir lite mer påtaglig då!

Tillsammans blir vi starkare…

Det var denna vändning som gjorde ett strakt intryck på Massimo och hans vänner. De blev mer sammansvetsade och alla var överens om att de skulle klara denna kris tillsammans! I what´sapp skapas en grupp och man har aperitifs tillsammans via telefon, på så sätt, höll vi kontakten, för att vara till stöd för varandra.

Många enskilda föreningar och hjälporganisationer gick samman och byggde upp ett nytt fältsjukhus vid mässan i Bergamo. Våra äldre, som är över sjuttio år fick inte gå och handla på grund av smittorisken. Så organisationer, grannar och närstående blev deras skyddsänglar i denna svåra tid.  Massimo tänker ofta på all sjukhuspersonal som verkligen slet och jobbade dygnet runt. Han berättar om vår vän som har en pizzeria, han gjorde pizzor och körde iväg till sjukhuset så att personalen skulle få någonting att äta. Pizzorna lämnades utanför och personal hämtade in. När vi sitter och pratar om det blir vi tårögda båda två. Ingen visste ju hur och vad man skulle göra. Vi var alla vettskrämda, men tillsammans blev vi starkare av att ge och göra någonting för våra medmänniskor.

Om…

Man tar vad man har

Jag frågar Massimo om det var någonting som fick honom att känns rädsla?

Känslan var overklig, som om det skulle vara ett krig och bomber skulle komma, alla var inne i sina skyddsrum. Men förutom att bli smittad av viruset, var det nog den ödeskänsla av att det inte fanns någon därute som skrämde mig mest. Känslan av att vara helt själv, ensamheten som infann sig. Vi italienare är ett mycket socialt folk som tycker om att prata med varandra även om man inte känner varandra så kan man stanna och prata en stund, men nu fanns ingen där, helt tyst! Vi svenskar håller oss gärna på vår ”kant” men vi kan alla relatera till den känsla av skräck som infinner sig när vi befinner oss helt själva, vi vill ju alla ha någon runt sig.

Vad gick fel?

Vad var det som man gjorde fel, om man nu har gjort något fel?

Felet var framför allt att man har underskattat viruset, man sa att ”vi är minsann inte som kineserna, vi är ett utvecklat land”. Man fokuserade på ekonomin, vad skulle hända om man stängde ner? Ingen är immun och med en snabbare ”lockdown” så hade nog många liv besparats. 

Gemenskap

Varför tror du att viruset blev så starkt just i Bergamo och då framför allt i dessa förorter som Nembro, Alzano osv?

När de hade upptäckt det första fallet i Nembro så stängde dom inte ner sjukhuset, utan fortsatte som vanligt, alla gick till akuten och sen hem igen utan att veta att dom hade blivit smittade och tagit den vidare, det var sjukhuset som var den stora smittokällan! Dom ville inte göra befolkningen orolig och konsekvenserna blev som dom blev. Viruset gick som en löpeld och när väl bomben hade gått av så fick man inte tillträde till sjukhus. Det var vårdcentralen eller som dom har i Italien sin husdoktor man skulle vända sig till. Efter att de insjuknade gjordes allt över telefon, vid det här laget var sjukhusen överfulla. Nu är det annorlunda på sjukhusen, nu tar dom test för Covid 19 det första dom gör, du får vänta utanför på klartecken innan du kan gå in och bli undersökt. 

Vem är det som bestämmer?

Det var regionen som hade valt att inte stänga ner, Massimos teori är att man ville inte riskera att stänga ner ekonomin, den här delen av Lombardiet är full av företag och fabriker. Det var först när staten bestämde för att stänga ner hela Italien som det blev allvar. Den ekonomiska påföljden har vi inte riktigt sett ännu, men staten har upprättat en fond som de kallar Coronafonden, som hjälper alla, från egen företagare till den som bara hade enkla vikariatjobb. Det tog alldeles för lång tid för oss att inse allvaret, detta kanske med hjälp av våra myndigheter som har försökt att förminska vikten av skyddskläder och munskydd. Jag tänker att vi hade ju hela världen som facit och alla dessa experter kan ju inte ha haft fel, påföljden och effekten av Sveriges val är märkbart kännbara för alla åldersgrupper.

Hur hanterar man dödsfall..

Jag undrar om Massimos vänner och bekanta som har gått bort i och med covid 19, hur tänker du i och med hur man hanterade detta? 

Militär som hämtar avlidna i Covid -19

Det var hemskt, det var så många döda att man hann inte med. För det första fick närstående inte vara med vid slutskedet, sen fick man inte vara med att ta ett sista farväl vid kistan, utan alla blev kremerade, det ända som man fick tillbaka var en urna med aska. I vår tro och kultur tar vi hem den avlidne och ger ett riktigt farväl, men nu gick det inte. Det var hemskt att se när militären kom och hämtade kistor med avlidna för att ta dom till en annan stad för kremering, det fanns ingen plats kvar i Bergamo, man hann inte med. Det var hemskt! När jag kom tillbaka till Sverige, det fanns / finns en arrogans som gjorde mig vettskrämd, det kändes som Italien  i januari, ingen tog detta riktigt på allvar.

Ta hand om och uppskatta varandra varje dag!

Äldre par
Massimo

Italien hade ju verkligen en speciell plats i denna hemska pandemi, det första landet som blev drabbat, blev utfrysta och ingen hjälp eller support av resten av Europa. Som så gärna gör propaganda för hur viktigt sammanhållningen är i den Europeiska unionen, var var denna sammanhållning?  Italien tittade först på ekonomin, men tog sitt förnuft tillfånga och satte hälsan först! Tänkte på sin population, med insikten om att ett land inte kan existera utan medmänniskor.

En generation har utplånades, landets historia och grundstenar! Jag får en liten dejavu av när min far gick i pension och sa till mig att från ena dagen till den andra var man ingen att räkna med längre, tidigare hade folk kommit för råd och tips, men nu var det som om man inte fanns längre. All erfarenhet och expertis var inte längre aktuell, han var ”gammal”! Min far som har så mycket kunskap, blev nonchalerad, varför gör vi så här, vad är det som får oss att tänka att vi som är yngre vet bäst? De äldre gör inte väsen av sig och kan liksom försakas, men de har byggt upp våra länder. Nu behandlas de som om de vore parasiter, men vi borde ta vara på deras kunskap och lära oss av dom! 

Ciao

Marie-louise

3 reaktioner på ”Coronavirusets framfart i Bergamo!”

Kommentera

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: